LÖPNINGEN OCH JAG
Text: Anne Lehnberg-Halén
Vi har hållit på ett tag nu. Löpningen och jag. Det började för 20 år sedan när jag hade fått mitt första barn. Visst hade vi träffats tidigare men det var mer sporadiskt. Någon gång ibland, när andan föll på. Oftast som ett komplement till någon annan sport.
Vad som hände kan jag inte riktigt svara på, det bara blev så. Antagligen var jag mottaglig och omedvetet öppen för en förändring, något nytt och spännande. Vi började ses allt oftare, 3-4 gånger i veckan. Hade nog inte tänkt att det skulle bli något varaktigt, mera som en kul grej, en flirt. Så blev det inte. Det höll i sig, konstigt nog.
Det har inte varit helt enkelt, vi har haft våra duster. Ibland har jag till och med funderat på att avsluta det hela men märkligt nog har vi tagit oss igenom alla kriser. Det har stärkt våra band och skapat samhörighet och trygghet. Idag vet vi var vi har varandra, på gott och ont.
Det är lite av den oändliga historien.
År ut och år in. I snö och kyla, i berusande vårvindar och skälvande sommarvärme. Ändå har jag har fortfarande inte förstått varför. Egentligen.
Vad är det hos Löpningen som får mig att fortsätta kilometer efter kilometer och mil efter mil?
För Löpningen har sina sidor, är många gånger krävande och oförstående för mina behov. Inte alls så inspirerande, rolig och omtänksam som man kan tro, när man stött på oss ute i spåret.
Ja, som när jag har lagt mig till rätta i soffan, en mörk och kall höstkväll. Redo för en bra film och med godisskålen på en armlängds avstånd. Här ska mysas och frossas. Glad över att inte behöva ge mig ut i snåla höstvindar och kallt regn. Vad händer då!?
Då står Löpningen i hallen med mina skor i handen och stampar, tjatar och vill ut.
- Snälla, låt mig vara. Gå och lägg dig eller sätt dig här, så fixar vi det där i morgon istället.
Men nej, Löpningen ger sig inte förrän jag har kravlat mig upp, dragit på mig träningskläderna, snört på mig skorna och stapplat ut. Höstvinden och regnet slår emot mig och jag förbannar mig själv för att jag låtit mig övertalas till detta. Igen.
Sedan är det alltid samma visa. De första kilometerna är aldrig roliga, oftast känner jag mig inte alls i form. Det gör ont än här och en där. Löpsteget hittar jag inte och andningen, fick jag med mig den överhuvudtaget? Eller ligger den kvar hemma på soffan nu, myser och har det gott?! Jag muttrar och småsvär och ids inte ens lyssna till Löpningens käcka och muntra tillrop...
De första 5-6 km passeras under tystnad och oftast med sura miner. Från min sida. Sedan händer det något. Det blir det bara bättre och bättre. Jag och Löpningen är plötsligt bästa vänner. Polare och kompisar. Vi springer där tillsammans med den trygga rytmen från löpsteget och andningens regelbundenhet, som enda sällskap. Lyckan är total. Ja, det är rent av vackert. På gränsen till poetiskt. Trots allt.
Ibland får jag en oväntad belöning, då har Löpningen ett Ess på fickan. Runners High. Ett meditativt tillstånd av fokusering och koncentration. Styrkan och energin sprider sig genom hela min kropp. Jag svävar över marken i fullständig harmoni. Osårbar, oslagbar och kraftfull.
-Paula Radcliffe, släng dig i väggen, här har du en löpare!!!
Fånigt leende hyllar jag då Löpningen och mina lovord vet inga gränser, så till den grad att det blir genant för oss båda. Rent patetiskt och pinsamt.
Det har hänt att jag svikit Löpningen och inte bara en gång. Har haft flera affärer vid sidan om. Ställt löparskorna på hyllan, motat iväg Löpningen och begett mig till en lokal i närheten.
Hänförd över och nyfiken på alla dessa människor, som precis som jag, utfört diverse olika kroppsövningar till hög pulserande musik. Step-up, styrketräning, spinning, boxning, aerobic, afrikansk dans……..
Och jag har njutit varenda minut. Skamlöst och till sista svettdroppen. Ändå…
Efter en tid har jag längtat tillbaka. Plockat fram de invanda och nötta löparskorna. Slitna av många timmars arbete på asfalt och grus. Klivit ut genom dörren och gett mig iväg för att träffa Löpningen. Ibland har det varit lite nervöst, kan jag erkänna. Att känslan inte skulle finnas kvar, att det var slut. Över.
Inte då, Löpningen har troget väntat, tålmodigt och med bibehållen entusiasm.
Det är märkligt vad man kan vänja sig...