MOT MARATHON
DEN OFRIVILLIGE LÖPARENS VEDERMÖDOR
Text: Anne Lehnberg-Halén
Bild: Träningsguiden
Hur ska ett maratonlopp löpas?. Hur ska man träna inför loppet? På bästa sätt.
Löpningen och jag är inte riktigt överens. I full färd med att nöta kilometer efter kilometer och mil efter mil, är detta ständigt aktuellt och orsak till diskussioner.
Löpningen vill satsa.
Till sin hjälp har han nu Vän Av Ordning. Han sprang Stockholm Marathon förra året, precis som jag, fast betydligt snabbare. För han körde på! Kom igen!
Tog i!
Däri ligger skillnaden, mellan oss två. Jag sprang på säkerhet. Anser han. Enbart med sikte på att komma i mål. Feg och ovillig att utmana mig själv.
Och honom.
Stämmer kanske. Men allt har sitt pris. Även för Vän Av Ordning. Med en krånglande och värkande vadmuskel under resten av sommaren. Själv var jag ute och sprang, lite lätt, några dagar efter. Och mådde bra. Vilket jag också varit noga med att påpeka. I tid och otid. Kanske inte bara påpekat, om jag ska vara ärlig, snarare basunerat ut. Högljutt och triumferande, i alla möjliga sammanhang.
Nåväl, Löpningen vill träna. På riktigt.
Särskilda pass med fartlek och backträning. Löpskolning/löpstyrka …
Själv vill jag bara löpa. Varför krångla till det?
Utsläpad i spåret ska vi köra backträning efter alla konstens regler.
Jaha. Men är detta nödvändigt? Jag ökar ju alltid, i alla backar, oavsett löppass. Måste vi slösa tid på att springa upp och ner i denna backe, när vi istället kan löpa hela rundan!?
Löpningen ser på mig med en blick som avslöjar…ja, inte vet jag. Uppgivenhet. Trötthet, som emellanåt, tycks gränsa till mentalt lavemang. Och frustration. På en och samma gång.
Som sagt, vi är inte överens.
Det händer att jag hotar löpningen. Att jag tänker ta kontakt med den Bristande Motivationen. En lat och loj figur som brukar slå sig ned hemma vid köksbordet. Eller i soffan. Lockar med godsaker, bekvämlighet och ”minsta motsåndets lag”.
Varför löpa, i ur och skur? Varför anstränga sig? Röra sig överhuvudtaget, när man kan vara inne, slappa, slöa och göra ingenting. Frestande, eller hur!?
Löpningen kontrar med det Dåliga Samvetet.
Och vinner.
Okej, vi kör.
Löpningen är då i sitt esse, speciellt när vi möter hans gelikar. De Hurtfriska. Till synes oberörda, nickar de till hälsning när vi passerar varandra. Och ler. Som om vi tillhörde ett hemligt förbund. Utvalda och speciella.
Ja, jag gör på samma sätt. Fattas bara! När vi sedan kommit utom synhåll från varandra, brukar jag dra ned tempot. Det gäller ju att spara på krafterna, till nästa möte. I dessa tider är ju spåren fulla av dessa individer.
Man riskerar att löpa på dem när som helst.
Ibland tvingas man löpa om någon. Då gäller det. Här ska löpas.
Inte bara fort, utan även med stil och grace. Se sådär lagom besvärad ut.
Rak rygg, armarna pendlar ledigt i 90graders vinkel och löpsteget utgår från höften. Kraftfullt och kontrollerat. Som en löpare. För det skiljer ju på löpare och löpare har jag förstått.
Skräckscenariot är, att vara i full färd med denna fåfängans rockad och samtidigt möta en av De Hurtfriska. Att le, nicka till hälsning och samtidigt bekämpa den annalkande sprängningen av såväl hjärta som lungor, muskler som vrider sig av mjölksyra och skriker om nåd, kräver skådespelartalang.
Något som jag tydligen har.
Nog om det. Här är vi nu. Veckorna rusar iväg och snart är det dags.
Oavsett om du är löpare eller löpare, så väntar ett mandomsprov.
42 195 meter. På asfalt. Vilket förr eller senare tar ut sin rätt. Trötthet, värk och smärta, magproblem och ömma fötter.
Men här finns också glädje och en härlig stämning. Gemenskap med andra löpare. Publik som stöttar och hejar på, likaså engagerade funktionärer som servar och finns till hands. För min skull, vår skull. Glöm inte det.
Och belöningen, förstås, som är värd alla dessa löpsteg. Känslan av total lycka, när man löper (nåja, stapplar) in på Stadion. Jag gjorde det! Jag klarade det!
Tillsammans med alla andra. I samma lyckorus.
Det är löpningens innersta väsen.
För mig.